Här har inget publicerats sedan 2016. Det har inte behövs. Men nu behövs det igen.
———————————————————-
Torsdag den 30 mars smsade pappa på eftermiddagen, läkaren sa att det händer nog snart. Mamma dör snart. En vecka tidigare har familjen träffat läkaren på sjukhuset och sagt att det inte var många veckor kvar. Senare på kvällen kl 20.39 ringde storebror D mig och sa att nu har morsan somnat in.
Dagen efter läser jag på Facebook att mitt kusinbarn på mammas sida fött barn, bara timmar efter mamma tog sitt sista andetag. Det var en tydlig och konstig känsla av att döden och livet går sida vid sida.
En torsdag begravde vi mamma, exakt tre veckor efter att hon dog. Familjen fick gå in i förväg. B och E pratade med prästen och ställde frågor. Vi satt längst fram. I min barndoms kyrka stod en brun kista med blått bårtäcke omringad av blomsterkransar. När jag skulle säga hejdå till mamma så gick det inte. Jag stod där samtidigt som kön växte bakom mig. Efteråt höll B mig i handen.
Vi fikade på värdshuset med familj, släkt och vänner. Släkt från Gävle, Falun och Stockholm kom för mammas skull. En del som jag aldrig träffat förut. Det var bullar till fika, men det var inte mammas bullar. Efteråt gick vi till kyrkogården bakom och tittade var hon ska ligga. Det är en fin utsikt över sjön därifrån.
På valborg hade det gått en månad. Min mamma är död och hon kommer aldrig att komma tillbaka. Jag kommer inte att kunna ringa min mamma. Hon kommer missa om jag gifter mig och får barn. Jag kommer inte kunna uppfylla hennes retsamma önskan om att bli mormor. Jag kommer inte att kunna ringa och berätta att jag är ledsen och behöver henne. För nu finns hon inte. Men nu vill jag tro att hon är fri och inte har ont längre.
På begravningen sjöng S ”Kärleken är”. En ängel flög förbi, mot himmelen så fri, men hon lämnade sitt leende, på vår jord.
Sofias blogg 